Jag heter Rossie och är en stående fågelhund, en strävhårig vorsteh, snart 6 år gammal. Matte säger att äntligen har jag börjat lugna ner mig och uppför mig som folk. Nu kan vi ha gäster hemma utan att jag välter ner dem på golvet. Jag kan också ligga lugnt ner i flera timmar när husse och matte babblar på om ointressanta saker. Jag brukar lägga örat lite på sne så att jag kan höra om ordet "promenad" skulle dyka upp eller "ska vi gå ut och gå" eller "är det inte dags att rasta hundarna", då lämnar jag korgen som ett skott. För 9 månader sedan råkade jag ut för vad jag trodde var en obehaglig överraskning. Matte kom hem med ett litet brunt krulligt knyte som skällde, gnällde och morrade. Någon sorts pudel var det visst. Först var det ytterst obehagligt men så småningom upptäckte jag att det kanske inte var så dumt att ha någon att leka med ibland. Annars brukar jag ägna tiden åt att gå på promenader, springa i bokskogen och hoppa i sjön. Matte brukar också träna lite stadga med mig, och det betyder att jag får inte springa efter fotbollen som hon rullar fram och tillbaka framför mig. Mycket irriterande tycker jag. Men jag gör som hon säger för då brukar det vankas lite godis om man har tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar